BLL är namnet på den ruta i världsrymden, där vi tänker publicera olika texter/bilder av kända som mindre berömda författare och konstnärer. Poesi. Prosa. Miniessäer. Brev. Debatt. Bilder. Allt som möjligt tänkas kan. Kanske en kommentar till den tid och den värld vi lever i, en hyllning till en människa, ett inspirerande boktips…
Formen kommer säkert att förändras, men tanken är att varje text ska ligga en vecka på plats, men kvar i arkivet betydligt längre.
Det är vår kringfarande korrerspondent och tecknare,
Gunnar Svensson, som hämtat mongolisk inspiration till BLL-loggan och det är därför passande att vi inleder äventyret med en text av Svensson, ur hans nyligen utkomna
LIVET, ett spektakel (Heidruns, hösten 2008).
Bidrag och förslag, idéer och hugskott, skickas till Bengt@heidruns.seMed varma vinterhälsningar!
Bengt Berg/Heidruns ......
Gunnar Svensson
Morgon i MongolietJag väcks vid femtiden av ett öronbedövande dån, det låter som flyglarm, från absolut tystnad till fullt crescendo. Inte bara yl, yl, utan verkligen: OOOOiiiiiiiyyyyyyyiiiii, med fullt ös. Efter några minuter återigen tystnad, endast några korta bjäffanden från byns hundar. En flock vargar går förbi.
Omkring fem meter från jurtan hade de passerat, spåren från deras stora tassar påminner om varma filttofflor i det frostbitna gräset.
– Var de många, frågar jag min värd.
– Säkert ett tjugotal.
Honom jag frågar är mongol, herde som nästan alla andra, ryttare som alla mongoler.
– Skjuter ni några av dom?
– Jo, om de visar sig i dagsljus.
Han rullar en cigarett och flinar.
– Självklart. Smådjuren har vi instängda i fållor om natten. Hästarna skockar sig och slår bakut. Våra hundar är orädda. Ibland tar vargarna någon get eller oxe, men då smäller det, konstigare än så är det inte.
Han med den långa manen hopsatt med ett rött band, klädd i den mongoliska kappan med tygskärp virat ett par gånger runt magen,
basker, cigarett i sitt stadiga leende, den mannen anser att jag skall hänga med på en liten ridtur.
Jovisst, tycker jag.
Han har riktiga läderstövlar med dubbelt skydd vid vristen för stigbygelns skull. Avundsjuk på hans fina stövlar, han skrattar åt mina sandaler. Länge har jag letat men inte hittat stövlar stora nog.
Vi rider ut på stäppen med ängder gröna, doft av örtagård. Solen redan het, det ångar från markens gröda.
TJOOH, skall man skrika åt hästen, liten och satt, mager om bena, kort hals, litet huvud, pigga ögon. Alla hästar jag ser är oskodda, kanske för att de aldrig används som dragdjur, att dra kärran är oxens lott.
TJOOHH, tjooh och den faller in i ett mjukt trav. Min vän mongolen, han som flinade åt mina sandaler, rider in i ett snår, bryter en piska åt mig. Vi rider mot solen och stäppens alla dofter: fårpiss, nejlikor, klosterträdgårdens alla örter, lukt av hästsvett, getragg, gammalt läder.
Han rider i mongolherdarnas hårda träsadel, en mjuk rysk sadel har jag fått låna.
Plötsligt rider han om mig i full galopp, tar fram tobaksburken, strör ut tobak i det lilla papperet, rullar, slickar ihop, tänder och blossar, i samma gungande fart.
Han flyter fram över den böljande stäppen. Kisande mot solen ser han ut över sitt landskap med milavida horisonter, ännu längre bort i den blåskimrande förmiddagen ser vi Selengaflodens dalgång kröka sig mot norr.
Hur, när, vart flyttar man en jurta? Det runda tältet som är uppbyggt av ett enkelt spjälnätverk omsvept av filtad ull. Ytterst tältduk omvirad av rep, fast förankrat i backen. Formen och de hårt spända repen är till för att jurtan skall motstå de hårda vinterstormarna.
Kvinnan jag besöker verkar vara över sextio, med ett vist gammalt ansikte som kisat mot stäppens sol under många år. Hennes man är borta för att finna en ny betesplats åt kreaturen inför vintern.
Vi flyttar fyra gånger om året berättar hon, att ta ner och sätta upp jurtan tar bara ett par timmar, allt är löst och hopfällbart. Trägolvet är hopsatt i sektioner, dörren har gångjärn men karmen är fastsatt med rep. Inredningen är ett skåp, bord med två pallar, två sängar, en massiv hög med vackra varma ullfiltar. I mitten spisen, en enkel plåtkamin, inga fönster, dagsljuset kommer in via toppen av jurtan och från dörren som för det mesta står öppen.
Själv har hon kört buss åt ryssarna under sin mest aktiva tid, fortfarande kör hon motorcykel och rider när det behövs.
Betet bestämmer var vi skall sätta upp jurtan nästa gång, lägger hon till. Hon bjuder på kerif, torkad getost, kumys som är jäst stomjölk och en slags tunn filmjölk av get. Kanske det är fårmjölk, men vinden från den nattliga getfållan ligger på och fyller jurtan med sin fräna syrliga pisslukt.
Fem olika stora grytor håller hon igång, det kokar och pyser i två separata kokhus plus en jättegryta i huvudjurtan. I taket hänger fårkött för torkning. Endast den lilla katten finns hemma hos gumman, jo, och de två vallhundarna.
Barnen har flyttat in till storstaden Ulan Bator, dock jag trivs med nomadlivet, säger hon, speciellt är det att köra motorcykel i full fart över kullarna häromkring, särskilt vackert vid fullmåne.
En mongolgrabb vid pass åtta sitter på ena skackeln, sparkar en motsträvig oxe i sidan. De är på väg uppför en tvärbrant sluttning för att hämta hö. Fadern väntar däruppe, han och en kamrat räfsar ihop det hö de slagit tidigare på dagen.
Deras redskap ser ut som de nordiska slåtterfolkens, något grövre, lien har långt skaft med lädersnörda handtag. Höet är klart annorlunda, doftar aromatiskt sensommarhöst.
Grabben lösgör en yxa och ger fadern, han går in i den närbelägna skogen och tar ner några långa smala aspar, slanorna används för att hålla höet på plats i de tvära stupen. Samtidigt får de ved ner till dalgången för att värma jurtan.
Skogen består främst av lärk, tall, gran med olika lövinslag mest asp och björk. Ölandstok eller potentilla växer överallt, främmande orkidéer lyser inne i skogen.
Kärran fylls långsamt med vinterfoder, korparna skriker ropande åt varandra uppe i bergen, blå skymning kommer glidande. Solen är på väg ner, kylan kryper innanför tröjan, nyper i öron och näsa.
Pojken har hållit igång sedan gryningen, vallat en hjord med hästar, flyttat några jakar, ridit upp med mat åt slåtterkarlarna. Hämtat en jakoxe långt bortifrån, spänt för och kört hö till sena kvällen.
1 oktober börjar han skolan i grannbyn. Dit rider han med två egna hästar, en är med som reserv och sällskap.
